
Mitt liv kom åkande på bagagebandet. Där i hade jag stoppat underbara vattenfall, delfiners lek i vågorna, en papegojas flykt i djungel, vidsträckta stränder, isglittrande glaciärer, en krigares dans, brev från en vän, böljande berg, vankande pingviner och hängmattans sövande gungande. Jag trodde att jag sett världens vackraste skatter och därför var jag inte beredd.
Det slog mig som en knytnävslag i magen och snörde ihop strupen i ett kvävande grepp när vi kom in över berget. Jag hade kommit hem. Det var vackert på ett sätt som inga vattenfall kan mäta sig med. På ett sätt som värmer inifrån, som får hjärtat att svälla och ögonen att tåras. En liten pärla i en älvfåra, en liten skatt gömd mellan kullarna. Sollefteå.
Plötsligt såg jag allt med nya ögon. Älvens kraft, skogens mäktighet, solens spel över niporna. Jag mötte människor på nytt och omvärderade mina fördomar. Jag såg det vackra och det positiva, jag valde att skratta och bidra.
Det är fyra år sedan nu, tiden går fort. Visst kommer jag att resa igen. Kanske långt, kanske länge, kanske åratal. Men jag vet var hjärtat svämmar över, var människor ser mig i ögonen och var niporna speglar sig i älvvattnet när solen går ner. Jag vet hur det känns att komma hem till Sollefteå.