
Inga element, inget rinnande vatten har han. Ingen stress, inga måsten låter han sig styras av. All tid i världen finns det gott om där ute. Torpet ligger granne med skogen och allt som bor däri. Är han hungrig eldar han i köksspisen, eller tänder gasolspisen. Sedan lägger han ett par korvar i stekpannan, häller upp kall mjölk i ett glas. Går ut och sätter sig på trappan och blickar ut över sjön som krusar sig för vinden. Ibland tar han sitt fiskespö och går ner till vattenbrynet för att utmana storgäddan.
Han brukar ligga på kökssoffan och lyssna på tystnaden och på sina egna hjärtslag blandat med fågelkvitter.
"Ganska trevligt faktiskt att göra ingenting" sa han en gång. Jaa, sa jag och förstod vad han menade.
Det finns en granne där i skogen som älskar att sköta om sin gräsmatta. Min vän har valt att anlägga en naturmatta utanför sitt hus istället.
"Det är så vackert med alla ängsblommor och så är det skönt att slippa höra ljudet från gräsklipparen" sa han. Jaa, sa jag och förstod vad han menade.
Ögonblicken har varit många för honom där ute vid torpet. Ofta ensam, men nöjd med livet. En höstkväll när han låg och läste på kökssoffan var det någon som rörde vid hans ena fot. "Det är bara jag här", sa han högt till sig själv och morskade upp sig. Men nog svepte en våg av olust förbi trots allt. Han väntade tålmodigt. Ingen visade sig.
"Det finns en förklaring till det mesta, vet du". Jaa, sa jag och förstod vad han menade.
Ibland väljer han att vara i huset vid den perioden på året då stjärnorna gnistrar lite extra under klara kalla kvällar. Då marken knarrar under fötterna på väg mot utedasset, vedboden eller brunnen eller dit stegen nu styr honom.
"Nog är det härligt när snön piskar en i ansiktet. Har man bara bra med kläder på sig går det att vara ute hur länge som helst, vet du". Jaa, sa jag och förstod vad han menade.
Jag drar ner mössan över öronen, virar halsduken tre varv runt halsen, knyter skorna och tittar ut. Snöflingor stora som lapphandskar dansar utanför fönstret. Kanske vi får en vit jul i år ändå! När jag befinner mig mitt i julivern och hjärtat dunkar häftigt av för många och för snabba steg då ska jag tänka på min vän där ute vid torpet. Han som låter tiden komma och gå utan brådska. Han som väljer att sitta ner och göra ingenting för att det är ganska trevligt.