
Vattnet hade gått. Det var drygt tre veckor för tidigt. Jag var så oförberedd man kan vara efter att ha varit gravid i en evighet. Mitt barn hade bestämt sig för att komma ut i Sollefteå och jag hade ingenting att säga till om. Väskorna vi hade med oss för att fira jul innehöll skrämmande lite av det man på föräldrautbildningen rekommenderat att man skulle ta med sig till förlossningen när det väl var dags.
Den yrvakna maken sprätte upp ur sängen i en kraftig adrenalinchock och de blivande morföräldrarna stod plötsligt i hallen iklädda varsin morgonrock. Plötsligt insåg vi att alla utom hon med värkar (alltså jag) hade druckit vin till maten dagen innan. Att ringa efter taxi halv tre natten mot annandagen kändes ganska hopplöst. Minnen av timmeslånga taxiköer utanför stans uteställen på årets största festkväll låg trots allt inte allt för långt tillbaka i tiden. Den icke vindrickande blivande morbrodern skakades alltså också till liv och när vi efter många om och men äntligen kom in i bilen vände jag blicken mot den nattsvarta himlen och tackade, för andra gången, för att vi inte skulle till Örnsköldsvik eller Sundsvall.
Det rådde julefrid på förlossningen. I fönstren lyste adventsljusen upp rummet med ett dämpat sken. Jag hade såklart ingen journal i ordning. Den låg ju och väntade på oss på sjukhuset i Västerås.
- Men du hette väl Häggqvist förut, jag hör efter på lab om det finns nåt kvar på dig där, det ordnar sig, sa en av änglarna som tog emot oss. Och jag tackade, för tredje gången, för att Sollefteå Sjukhus står där det står.
Drygt tre timmar senare hade världens åttonde underverk gjort entré till tonerna av min favoritskiva som av ren tur lyckats komma med i väskan. Jag minns bara musiken och barnmorskans lugna röst.
Det var en dotter. Hon var så vacker, trots sin nyföddhet. De stora, kloka, svarta ögonen kikade upp på mig där hon vilade på min mage. Vi fick frukost-te ur silverkanna och firade med varsitt glas cider medan morgondimmorna började dra sig tillbaka från stan. Det var gott om plats på BB. Min lilla familj fick en helt egen sal att husera på och det var aldrig nåt snack om ifall pappan fick stanna eller inte. Från fönstret hade vi en fantastisk utsikt över stan och älven de få timmarna av ljus mitt på dagen.
Allt medan vi i lugn och ro började lära känna varandra så löstes problemet med kläder och tillbehör till bebisen av sig själv med hjälp av släkt och vänner. När vi, på årets sista dag, fick lämna sjukhuset så hade vi en lånad bilbarnstol i bilen, en väska full med kläder och en pytteliten bebis som knappt syntes i den varma presentoverallen. Läkaren som skrev ut oss var samma som tog hand om mig och mina oändliga öroninflammationer för snart 30 år sedan. Jag kunde inte låta bli att tänka att hon visste vad hon gjorde när hon bestämde sig för att födas i Sollefteå. Och jag tackade, för jag vet inte vilken gång i ordningen, för Sollefteå Sjukhus.