
Längs upplogade vägar kantade av höga snövallar via det mäktiga Läroverket, över den då livligt trafikerade järnvägen, förbi Röda Kvarn och sedan längs Storgatan en bit österut. Cirka 40 minus och stjärnklart ute, en gudabenådad vinter av det slag som jag under mitt senare liv i södra och mellersta Sverige sällan skulle få uppleva.
Skolsalens element värmde gott när fröken Stenberg trevande men taktfast trampade igång den sega skolorgeln till "Din klara sol går åter upp..". Långt, långt därute i världen hände det saker som man som förstaklassare bara var vagt medveten om. Krig i Suez och uppror i Ungern. Andrea Doria-katastrofen i Nordatlanten återspeglade också tidens dramatik. Men det jag mest tydligt minns från den tiden är nog ändå när vi en kväll stod tillsammans med några äldre grabbar utanför B-huset och spanade upp mot den svarta rymden för att få se Sputnik på sin väg runt planeten. Och nog tyckte vi alla att det var en ljus punkt som rörde sig sakta bland alla de stillastående stjärnorna långt där uppe. Detta var under Sovjetväldets mest lysande framgångsår - såväl i hockeyrinken som uppe i rymden.
Ännu ett decennium skulle näringslivet här i Ådalen gå på hyfsat varv, innan flyttlassen på allvar skulle börja tömma byar och samhällen på folk häruppe. Men det man i vardagslag nu oroade sig över var bostadsbrist snarare än arbetslöshet. På Nya Norrland där farsan jobbade samlades nomadiserande typografer från landets alla hörn - många oroligt på väg vidare, i sin jakt på ännu bättre arbetsvillkor och bostäder. Jag minns från de vuxnas uppgivna samtal nere på krogen Hörnan talesättet om staden Sollefteå som "ett skidspår mellan två regementen". Något som jag inte alls var förmögen att förstå. För sex-sjuåringen innebar staden då en lugn och trygg idyll med en trygg sammanhållning mellan människorna. Det mest dramatiska som hände i stan under det året var nog Tempohusets invigning invid den vårleriga Storgatan. Dit ner på stan sprang man utan att behöva fråga föräldrarna lov. Biltrafiken var ännu mycket sparsam.
Jan-Eriks pappa i C-huset hade införskaffat en Volvo Personvagn 444, vilket blev till en stor attraktion på gården. Var man sugen på äventyr klev man på den nya Ringlinjens blå buss utan att betala och åkte med den snälle chaufförens förbarmande hur många varv man ville! De allt ljusare vinterdagarna bjöd på spontan skidåkning på ovallade breda trälaggar från Edsbyverken eller Sundins, i den djupa snön på gärdena bortåt Hullsta gård. Ibland spårade man på egen hand ända bort emot Vemyra ungdomsanstalt eller så traskade man upp mot Hallstaberget, som med sina dramatiska backhoppningstävlingar kunde locka massor av folk under soliga söndagar i mars, innan snösmältningen satte igång på allvar...
Skrivet av en jönköpingsgrabb som kom upp till Sollefteå 1954, då fyra år gammal, via Köping och som flyttade ner till Vätterbygden igen i början av 1958, och numera är bosatt i Uppsala. Bodde först på Hembygdsvägen 1 (allra högst upp ovanför dåvarande Konsum, nuvarande Pizzerian) fram till 1956, därefter var Gärdesgatan 90b, våning 1, adressen.
- En kär adress och en kär stad, dit jag gärna återvänder när jag har tillfälle. Lika lugnt i och idylliskt som då. En mental hemvist där jag kan hämta kraft.