
Det sista ramlade ur henne liksom i förbigående. Det var ett enkelt konstaterande. Hon till och med skrattade åt faktumet. Fast hennes ögon sa mer. Jag smakade på hennes ord en stund. Här satt jag framför en ung, färgstark tjej, som flytt från sitt hemland på grund av oro och krig. Så här bor de nu sedan några år tillbaka. Hon och hennes familj. I Sollefteåbygden, som inte bara erbjuder lugn och ro utan även fred.
Jag har tänkt på det efteråt och perspektivet har förflyttats. Blivit påtagligt annorlunda. Sollefteå. En mysig småstad i Sverige, i Europa, i världen. Här bor vi. Här kan vi inte bara njuta av skog och mark, le igenkännande åt folk vi möter ute på stan, skratta av lycka av det faktum att bilkön på sin höjd består av tre fyra bilar. Vi kan även gå och stå rakt upp och ner, röra oss fritt utan att gevärskulor viner över våra huvuden.
Så bra att vi sa hej till varandra du och jag. Fastän vi inte kände varandra innan. Vårat möte gav mig en påminnelse om att allt egentligen är jättebra. Alltid. Även dagar då morgonen börjar i fel ände. Dagar då jag muttrar över is på bilrutan, för kort sommar, för många barrträd, för få lövträd....
Tänk vad härligt att ett enkelt "hej" kan öppna vägen till nya viktiga ögonblick.