
Och älgjakten sen, vilken norrlänning kan missa att första veckan i september planerar man varken tandläkarbesök, släktmiddagar eller barnafödslar, nej, då stannar samhället upp för att i några dagar, kanske veckor, vistas i den fina naturen och förhoppningsvis införskaffa vinterns köttkonsumtion.
Så traditioner i all ära.
I helgen ville jag bevisa mitt norrländska kulturarv genom att baka tunnbröd på gammaldags vis tillsammans med en vän från Småland. Jag hade bokat bagarstugan vid Bruket och gjort alla nödvändiga inköp.
- Är du säker på att du kan det här sa min vän till mig.
- Ja, lita på mig sånt här är jag uppvuxen med. Hur svårt kan det vara? Det första jag läste i receptet var att man kvällen innan skulle blötlägga havregryn. Vadå kvällen innan? Det är ju idag vi ska baka. Vi kan nog klara oss utan de där havregrynen, sa jag och gav min vän ett tryggt leende.
- Och eldningen då?, fortsatte min vän.
- Ja, det går fort. Medan degen jäser hinner vi få tillräckligt varmt, det lovar jag!
Tre timmar senare efter ihärdig eldning, två besök på affären efter saknade ingredienser och många vätskepauser hade vi äntligen vår deg framför oss och en tillräckligt varm bakhäll.
När man ändå bakar ska man väl göra det rejält så att det finns något att stoppa i frysen för några månader framåt (så pass erfaren är man ju). Vi stod nu där med över hundra små degklumpar framför oss och det hade redan mörknat ute. Klockan elva på kvällen låste vi och gick hem, trötta som gruvarbetare. Inte kunde jag minnas att det var så jobbigt att baka de gånger jag hjälpt mamma med att provsmaka en och annan kaka i bagarstugan.
På söndagen återhämtade vi oss genom att avnjuta nygräddade våfflor i Jan Gullikstorpet — väldigt norrländska med hjortronsylt på och gräddade av någon med betydligt mer erfarenhet än vad jag hade av tunnbrödsbakning.