
Sedan jag flyttade till Sollefteå sommaren 2002 har jag för utomsocknes mer eller mindre konstant försvarat mitt val av boplats i denna värld. Och om vederbörande alls uppfattat att det är Sollefteå det rör sig om, och inte Skellefteå som jordemänniskan väl ändå hört talas om, då blir gensvaret inte helt otippat en med sympati indränkt min av överseende. Som före detta Malmö-bo vet jag att det generella storstadsintresset för ämnen hemmahörandes norr om Dalälven inte ligger överst på agendan. Frågan vi bör ställa oss är; varför.
När jag, som förälskat mig i denna ljuva lilla inlandshåla, berättar om mina upplevelser - då sker något hos åhöraren. Säkert romantiserar jag lite extra just nu, boendes på annan ort under 2005 för studier. Men den inledande misstron hos en oinvigd övergår istället ofta i nyfikenhet. Vinter på vintern. Dagsljusa sommarnätter. Leverne i ett ännu tämligen orört och hisnande vackert landskap. Ett liv, som på samma gång är både enkelt och rikt. Jag tror, att just detta är kärnan till det norrländska dilemmat; icke-norrlänningen vet helt enkelt inte hur bra Norrland är. Varför? Jo, kanske för att vi underskattar värdet av att marknadsföra våra pärlor utanför länsgränserna. För när allt kommer omkring kostar det ju bara en massa pengar och det är ju ändå ingen som bryr sig.
Naturligtvis kan den PR-mässiga tystnaden också vara en strategi för att hålla resten av Sverige borta så att vi får ha detta vackra för oss själva. En kravmärkt men saftig prislapp pryder dock denna linje som, när vi är färre som delar, dessvärre är något vi gärna beklagar oss över istället för att njuta av.
"Jag tycker så här; mer norrländsk PR åt folket - vad tycker du?"