
Efter en frukost á la mastodont på en rastplats utanför Hudiksvall, en liten felsväng någonstans i Dalarna, halva Springsteens diskografi genomspelad och ett tydligt klargörande att det blir tokigt varmt i en bil utan fungerande AC en stekhet sommardag, rullade vi in i Göteborg. Många, många mil från de gator som vi kan utan och innan.
Uppladdningen inför Springsteen tog sin början i en lägenheten fylld till bredden av bekanta ansikten från Långsele och emigrerade sollefteåbor. Helt plötsligt kändes Göteborg precis som hemma. Om så bara för en kort stund. För väl ute på Göteborgs gator var vi allt annat än hemma. För ärligt talat, hemma är inte spårvagnar och sallader för 80 kronor. Och verkligen inte kebab UTAN blandad sås. Det är någon helt annanstans.
På kvällen den fjärde juli, var vi återigen hemma. Vi trängdes i och för sig med en si sådär 57 000 andra människor, men när väl den bekanta rösten från vår Bruce ljöd ut över Ullevi var det som att vara tillbaka på sitt pojkrum igen. Lyckliga dansade vi oss sedan fram på Göteborgs gator och livet var sådär underbart och sorgfritt som det bara kan vara när man är just lycklig!
Efter att vi sovit rock n´ rollruset av oss packade vi återigen in oss i den blåa Volvon. Lite lyckligare, men också med en växande hemlängtan i våra kroppar. För det är det här som jag vill säga, att det spelar liksom ingen roll vad du gör. Spelar ingen roll om du flyttar till Stockholm för att studera, till Oslo för att jobba eller bara åker till Göteborg över en helg och upplever Springsteen. När du väl ser skylten efter Sundsvall med Sollefteå i vit reflekterande text och skogen tätnar efter Viksjö fylls du av känslan att du är nära det som kallas hemma. Visst längtar du bort ibland och visst bygger du kanske ett nytt liv i en annan stad. Långt bort. Men hemma kommer alltid vara hemma och en del av oss väljer att komma tillbaka, tillbaka till hemstaden. My hometown, som Springsteen skulle ha sagt...