
För ett par år sedan, när jag bodde i Sollefteå, blev jag vän med en nyinflyttad. Som en stolt ådalstös ville jag givetvis guida runt min vän. Han å sin sida var intresserad och engagerad turist i vår gemensamma stad.
Vi åkte flotte och besteg Multråberget. Jag mindes plötsligt de vita tigrarna i Junsele och vi åkte givetvis "turistvägen" dit och han beundrade utsikten medan jag pratade mig varm om vackra Resele. Vi tittade på vattenkraftverk och hällristningar och jag läste på för att kunna berätta om kommunens tillskott till historien. Snart kom jag ihåg att Thailändska paviljongen och Döda fallet ligger på lämpligt avstånd för en utflykt och att det finns oändliga små strandplättar efter Ångermanälven som är perfekta för en middagspicnic.
Andra dagar utnyttjade vi stans restauranger och jag fick lära mig priserna var låga fast kvaliteten var hög. Vi började gå till parken för att bara lata oss och läsa böcker, något jag aldrig gjort tidigare. Parken var på nåt sätt allt för tätt förknippat med skolavslutningar och Nipkarusellen. En strålande vinterdag gick vi till Hallstabacken och fikade tillsammans med pjäxförsedda bekanta.
Min vän frågade om det som var självklart och ifrågasatte det uppenbara. Han ville veta historien bakom pulkbacken Jun Gullik funderade över vår knallorangea gymnasieskola. Vi tittade på bibliotekets fina arkitektur, tågstationens mäktighet och han visade mig tjusningen i att sitta med laxfiskarna vid älven sena sommarnätter.
I min iver att visa upp allt som är vackert och fantastiskt med min hemstad, så fick jag möjlighet att se allt ur någons annans ögon. Jag fick uppleva känslan av att vara turist, hemma. Det var annorlunda. Det jag fick se var annorlunda. Det var spännande och roligt. Det mina ögon inte längre såg, fick en helt ny innebörd. Det nyinflyttade perspektivet gav fler och nya dimensioner och jag gillade det. Jag gillade det så mycket att jag gifte mig med honom. Det kändes som om det var lika bra.