
Det var för cirka tio år sedan som Per och Richard Stavbom (bas) fick ingivelsen att starta ett nytt band.
Varför?
- Vi var redan med i andra band och det var mest på kul vi bestämde oss för att köra igång ytterligare ett band och börja spela blues. Som 14-åring hade jag sett en Albert King-konsert på TV och tiden var nu mogen att spinna vidare på bluesintrycken som Albert förmedlat. Vi gjorde några krogspelningar med covers, men det var inte vår grej. Vi var nog inte tillräckligt anpassade för krogmiljön.
Bandets nuvarande konstellation omfattar även Lars Jonsson (gitarr) och Johan Lundgren (trummor). Egna låtar har Sollefteågänget skrivit sedan 2003 och hittills har två skivor givits ut. Internationellt upptäcktes de av en engelsk radiojournalist, en kontakt som banat väg för flera spelningar och mycket publicitet i England.
- Fortfarande väcker vi större uppmärksamhet i England och USA, men vi börjar glädjande nog få fler roliga spelningar även här hemma. I år har vi till exempel spelat på Urkult, festivalen i Emmaboda och ska spela på bluesfestivalen i Östersund.
Vilken betydelse har floran av entusiastiska tidningsrecensioner haft?
- Mycket stor. Det betydde massor att Expressens Lennart Persson skrev så positivt om oss på nyårsafton 2004/05. En poäng var att han recenserade en skiva vi bränt själva.
Vilken är bakgrunden till namnvalet?
- Vi skulle spela på en fest i gamla mejeriet och behövde ett namn för kvällen. Jag är uppvuxen i en familj med hundar och kom att tänka på en reklamsnutt om tuggummi som innehöll begreppet Dogbreath. Vi tänkte att det fick duga som namn för en kväll, men det blir inte alltid som man tänkt sig.
Ditt bästa Sollefteåminne?
- Bodde i Stockholm, var hemma på besök i Sollefteå och skulle på nattkröken gå hem till föräldrarna på Hallstavägen. Plötsligt insåg jag att det var något som inte stämde och det var tystnaden. Här kan det, till skillnad från i Stockholm, vara tyst på riktigt. På senare år har jag fullt ut lärt mig uppskatta även tystnad.
Foto: Jenny Lundgren